Dusty

Om det är nån stackars människa som läser min blogg och tycker jag skriver för mycket om Dusty så finns det säkert andra bloggar att läsa ;-)
Ikväll så kom saknaden över mig igen så där grymt mycket som den kan göra ibland, och när den saknaden kommer över mig så vill jag bara ringa Ante och säga att jag har ångrat mig och att jag inte alls vill sälja den. Men då är det inte min logiska del av hjärnan utan bara min känlodel som talar. Vet att det e enklast och rätt om en av oss har honom men jag vet inte hur många gånger jag har ångrat mitt beslut och jag vet också att Ante skulle nog låta mig köpa tillbaka den del av honom som var min då han ville att vi skulle dela honom. Men det är så jobbigt när dessa känslor rinner över mig, allra helst när dom gör det som ikväll, när man jobbar, vill gärna inte sitta och grina medans jag e ute och jobbar, e skönare om man kan göra det i hemmets lugna och trygga vrå. Men man kan tyvärr inte besätmma när och hur känslorna ska skölja över en utan dom bara kommer.
Vet att det kommer bli lättare med tiden men önskar bara ibland att den tiden var här nu. Har tom funderat på hur det skulle vara å köpa en ny hund, men det e ju helst mitt lillhjärta jag vill ha. Det e ju han som man har kämpat med, varit hemma med, uppfostrat och busat med, det e ju han som var mitt allt, min lilla bebis, fast han bara e en hund. Har alltid trott att jag har lätt att komma över saker och ting, men denna sak är verkligen inte lätt att komma över. Det är nåt som jag bearbetar flera gånger i veckan då det sköljer över mig, räcker att jag ser en bild av honom, eller nån annan hund för den delen så tänker jag på honom och saknaden blir enorm.
Det e inte lätt å vara vuxen inte, fy säger jag bara!