Ångesten, denna oro och rädsla

Idag har 25% av graviditeten passerat och det närmar sig tiden för kub-ultraljudet. Var och tog kub-blodproverna idag och så fort jag tagit proverna tänkte jag att nu kommer jag få missfall. Har så svårt att tro att det kommer gå vägen denna gång även fast denna graviditet har skiljt sig från de andra på fler än ett sätt men kan inte slappna av. Så sjukt rädd att det ska gå fel men försöker tänka som min sambo säger, positivt men är så rädd för att bli besviken. 

Usch ska försöka ta mig samman så jag kanske kan sova om nätterna. Är så trött och slut då jag inte kan sova. Idag när jag kom hem från jobbet somnade jag och sov en timme.

På måndag ska jag till barnmorskan för inskrivning om jag inte fått missfall inna men det hoppas jag verkligen inte att jag får. 

VUL vecka 8+4

Idag har jag varit på VUL alldeles själv då Hasse var hemma med Neo. Har ju såna problem med magen så visste inte om det var något med graviditeten eller om det var tarmarna som krånglade så ringde imorse och fick komma in på en akuttid på kvinnokliniken. 

Fick träffa läkaren Anna som jag träffade vid första graviditeten när det inte var något hjärtljud på UL. Hon e bland de bästa jag träffat. Så pedagogisk och lugn. Så hon började med att kolla efter blödning och hon såg ej någon sån. Sedan kände hon på livmodern och lände att den var förstorad. Sedan gjorde hon ett VUL och då fick jag se detta: 

Så himla skönt å se hjärtslagen och höra att allt var bra och det bästa av allt var att jag fick en bild med mig hem till min sambo ❤️❤️❤️

Blandade känslor

Det gick bra i tisdags, det var en barnmorska som tog emot oss och började göra VUL men hon var tvungen att hämta en läkare. Men läkaren sa att hon såg hjärtslag, visade oss och det flimrade där. Flyttades bak en vecka så var i vecka 6+4 istället för 7+4 som jag trodde, därför det var svårt å se hjärtat. 

Men kan fortfarande inte slappna av och tro på det hela riktigt. Skulle vilja göra ett nytt VUL innan jag tar blodprover för kub-testet men vet inte om de låter en göra det men det skulle kännas tryggare. Tror jag ska ringa om det iaf när det börjar närma sig. 

Tidigast 17/7 fick jag ta blodprover iaf. BM skulle skicka ut remiss och info. Så om det ej hänt något innan så ringer jag nog till kvinnokliniken och ser om jag får komma på en extra kontroll. Håller tummarna för det.

Så sjukt nervös.....

Klockan är bara 9, två timmar kvar, har fått lite mensliknande idag så är så rädd för att det inte ska vara nåt där eller att det har hänt något. Min högsta önskan är att idag få höra hjärtljud men tror inte det blir så. Om det ej kommer vara bra vet jag inte vad jag gör. Kommer bli så besviken trots att jag är inställd på att det ej kommer vara bra. Men man har ju alltid hoppet. Usch vad detta är jobbigt.


Så jäkla synd att det inte är någon som pratar om detta. Hur psykiskt jobbigt det kan vara. Vänner säger till mig att "du kan ju iaf bli gravid" och ja det är jag jätteglad för men jag önskar att jag kunde få behålla en graviditet tills det är dags för förlossning. Inte bara mig det är jobbigt för, självklart är det jobbigt för min sambo också men även våra föräldrar lider ju med oss.


Ska försöka koncentrera mig på annat nu så tiden går lite fortare så jag kan få detta avklarat!

Vecka 7+3

Är gravid i vecka 7+3 idag och pratade med kvinnokliniken nyss och önskade att få komma på ett VUL (vaginalt ultraljud). Hon sa att de ej brukar göra det men jag förklarade att läkaren lovat mig det och som tur var stod det i journalen också. 

Så fick en tid imorgon kl 11 så får ta ut lite komp å åka dit. Så sjukt nervös, tänk om det inte är något hjärtljud denna gången heller, då kommer jag nog bryta ihop tror jag. 

Åh vilken ångest och oro, lär ju inte sova mycket inatt. Försöker tänka positivt men det e inte lätt heller. För vill inte blir för glad för då blir nederlaget extra hårt men håller tummarna så hårt jag kan för att det ska gå bra imorgon!!!

Vecka 5+6

Idag är jag i vecka 5+6 och det var den dagen vid förra graviditeten som jag fick missfall. Så idag har jag varit extra orolig, vid minsta lilla känning har jag hållt andan. Sjukt påfrestande för orken, energin har försvunnit fort idag. Är fortfarande sjukt nervös och rädd och orolig men kan inget annat göra än att försöka mota bort oroligheten och rädslan. 

Tankarna som snurrar är många just nu, tankar om att det kan bli som första gången att fostret dör men fostersäcken är kvar så kroppen fortfarande tror den är gravid. Sjukt jobbigt detta men då man så gärna vill ha ett biologiskt barn så går man igenom det mesta för att komma dit. 

Kommer fortsätta hålla alla mina tummar och tår för att detta ska gå vägen!!!

Sjukt nervös och rädd

Gjorde ett gravtest idag, planerad mens idag eller i helgen men har känt mg lite konstig så tog ett test.

Blir så klart jätteglad över att vara gravid igen men samtidigt rädd och orolig. Tänk om det inte går vägen denna gången heller. Hur många missfall klarar man av innan man bryter ihop fullständigt. 

Min sambo säger att vi ska tänka positivt och det försöke jag verkligen göra men är samtidigt rädd att tänka för positivt för det är då man börjar tänka framåt och glömmer nuet och det är då det är extra  jobbigt om man får ett missfall. 

Men kommer hålla alla tummar och tår vi har för att detta går vägen denna gång. 

Efterkontroll och klartecken

Har idag varit på efterkontroll på sjukhuset där allt såg bra ut, livmodern och äggledarna såg fina ut sa läkaren. Hon gav klartecken till att försöka igen.

Det var ju bra då jag fick en glad gubbe på ägglossningstestet imorse vilket visar att det är dags för ägglossning idag/imorgon. Så då vet man vad man ska göra ikväll då 😀👍

Känns skönt att kunna försöka igen dock med rädsla i kroppen. Men tänker att nån gång måste det ju gå, iaf hoppas man på det. 

Ja vi får ta nya tag tillsammans när det gäller det här. Glad att jag har bra personer omkring mig som finns där om jag behöver. 

Missfall nr 2

Ja då har man varit med om ett missfall igen då, kände imorse att jag fick så där konstigt ont i ryggen i höjd med svanskotan samt som mensvärk framtill. Sa till Hasse att jag tror att jag är på väg att få ett missfall, blev en tung morgon och ingen munter frukost. Det var jobbigt när han var tvungen att åka till jobbet. Han ville ju inte lämna mig ensam hemma. Nu har det iaf kommit ut en klump som såg ut som nå hinnor alternativt fostersäck. Svårt att se. 

Blir så less då jag ringt BM på sidsjön för att beställa tid för KUB-test. Får skicka sms till henne att det gick åt pipsvängen. 

Blandade känslor men vi ger inte upp. Får ta nya tag till nästa ÄL!!!

Jaha, då försöker vi igen då!

Känslorna är blandade, så sjukt glad över det hela samtidigt som jag e så rädd att det inte ska gå vägen denna gång heller. 

Glädjen är som tur större än rädslan, annars skulle det vara riktigt jobbigt. Tog testet i lördags kl 06.00 på morgonen.

Sambon blev ju självklart glad också, även våra föräldrar, mamma grät dock inte denna gång. 

Vi kommer inte berätta för Neo förrän det är dags att föda, nej skämt åsido men inte än på ett tag iaf. 

Kände på mig redan för en vecka sedan att jag hade konstiga känningar i magen och att jag mådde lite illa till och från men  vågade inte riktigt hoppas utan bortförklarade det hela med stress. 

Har lovat mig själv att verkligen försöka ta hand om min kropp och lyssna på signalerna. Är jag trött kommer jag att vila ävennom saker behöver göras hemma. 

Därför ska jag ta och krypa ner i sängen nu fast den bara är 19:12 för jag e faktiskt riktigt trött! 

Så arg på mig själv!!!

Så sjukt arg på mig själv, jag känner sådan ilska mot mig själv hela tiden. Att jag är så dålig på att lyssna på kroppen, att jag inte lyssnar på min inre röst (intuition). Har så sjukt dåligt samvete att vi berättade för Neo, att vi berättade för Hasses föräldrar och allra helst för mina föräldrar samt våra syskon så klart. Mamma som grät på julafton då vi berättade, hon var så lycklig hela den dagen, sedan kommer jag några dagar senare och ringer och gråter i telefonen och säger att inga hjärtljud hördes, mamma grät då också fast av andra anledningar. Neo bröt ihop på kvällen den 29/12, han var nästa otröstlig där ett tag. Man får så ont i hjärtat då han är så ledsen och att det är en annan som har orsakat det. Vet att jag inte orsakade missfallet men hade inte behövt berätta det.


Fick ju onda aningar/kalla fötter efter jag hade googlat där en dag eller två före. Men blev dumt nog lugnad av graviditetstestet. Hade jag lyssnat på min kropp, på min intuition då så hade ingen behövt blivit skadad i detta mer än jag och Hasse. Fy vad tungt det känns ibland. Så arg på min kropp för den inte stötte ut allt och fick ett riktigt missfall istället för som nu att fostret dog men fostersäcken var kvar med alla dessa hormoner och gravidsymtom. Man känner sig så grundlurad av sin egen kropp, det är svårt att beskriva på ett bättre sätt.


Jag tycker mest synd om min underbara sambo i hela denna soppa. Han har varit och är ett ovärderligt stort stöd för mig. Han finns vid min sida och försöker stötta mig hela tiden. Igår till exempel bröt jag ihop i duschen och han hörde från övervåningen och kom ner och tröstade mig. Sedan kröp han ner med mig i sängen och bara fanns där. Han försöker vara positiv men jag känner att jag bara drar ner hela stämningen, jag e så arg hela tiden på mig själv och på min kropp. Men är lycklig att jag fortfarande har den bästa sambon och bonussonen man kan önska sig.


Nu vill man bara att tiden ska gå fort och återbesöket ska komma så att man kan börja försöka igen. För vi ger inte upp, vi vill ge ett syskon till Neo så han äntligen får bli storebror.